Om man känner sig otroligt dissad, struntad i, meningslös..

Har man då rätt att bli arg?
Har man då rätt att känna sig obekväm i vissa sällskap?
Har man då rätt att ta ut sin ilska på dom sätt man själv finner lämpliga?

Har man då rätt att bara vilja vara sig själv och skrika ut all jävla skit man känner?

Jag har mått förjävla dåligt en längre tid nu, det har bara varit aldeles för mycket, det har funnits ett få antal personer som jag alltid kunnat räkna med, sen har det alltid funnits en enda som jävlar aldrig svikit när resten bara vänt sitt obrydda huvud åt ett bekvämare håll.

Tobias Nilsson - Du och jag mot allt brorsan.